Magiskt, Ternheim

Anna Ternheim akustiskt på Skandiateatern i Norrköping, 5 november 2009.
 
Vi frågar bartendern på Saliga Munken om han har något bord åt oss. Han svarar att VIP-rummet är bokat men att han kan kolla om det sällskapet har tänkt att dyka upp. Det har de, så vi sätter oss i baren och beställer vår mat. Plötsligt kikar Ternheim in, det var hennes sällskap som bokat VIP-rummet. De äter sin mat och kilar sedan snabbt iväg mot Skandiateatern. Jag är glad att de valde Munken framför någon välrenomerad restaurang. Vi går mot konserten med varierande förväntningar, mina relativt höga. Jag vill se magi.
 

Hon inleder på en rökfylld scen i motljus, ensam. Hela tiden ensam på scenen. Stundtals är det så bra att jag finner mig småle trots tyngden i låtar som Black Sunday afternoon. Ternheim sitter som vanligt med ryggen mot publiken vid pianot, och sjunger trots (eller kanske tack vare) det ”you see me like noone before, this part scares me the most” med sådan inlevelse att jag har svårt att se hur hon ska kunna ställa sig och prata om något annat i micken efteråt. Men det kan hon såklart. Mellansnacken är bra. Inte briljanta, men bra. Personliga. Det känns som att vi får se en Ternheim som är avslappnad och relativt bekväm på scenen, något som inte känns bekant. Det är inte längre Anna som inte vänder sig mot publiken utan sitter med ryggen till i en luvtröja. Det här är Anna som ger oss en liten bit av sig själv.
 
Publiken är så tyst att vi kan höra minsta lilla ljud när hon kopplar in förstärkaren till gitarren, när hon tar en klunk vatten. Hon går bort mot pianot och drar upp en mekanisk metronom vars tickande plötsligt fyller hela ljudrummet. Lovekeeper, please let me in. Hon frågar oss om vi vet vad en lovekeeper är, om vi inte kan berätta det för henne. För hon förstår inte sin egen text.
 
Shoreline är såklart det bästa framträdandet rent musikalist. Men jag gillar det personliga, jag gillar låtarna med en bakgrund.
 
Så sätter hon sig på en stol med sin gitarr i knäet och säger att hon ska spela en låt som hon inte förrän dagen innan spelat på väldigt länge. En låt som hon spelade någon gång i början när hon hade sitt första gig på en pizzeria i en liten småstad, ett gig som avbröts av ett MC-gäng. Låten har hon glömt bort. Hon sitter med texten framför sig och när hon spelar första ackorden kan jag inte låta bli att skratta. Det är min favoritlåt. Jag kan texten, Ternheim själv kan den inte. No way out är en av hennes bästa låtar, om du frågar mig.
 
Hon är en bitter tjej som varit med om en del. Det skulle vara spännande att höra henne sjunga på svenska. Det skulle vara roligt att se henne ännu mer bekväm på scenen. Men konserten är riktigt bra, i samklang med en småregnig novemberkväll i Norrköping.